Osteoporos, eller benskörhet, är en av de stora folksjukdomarna. Tillståndet uppkommer genom förändringar i balansen mellan nedbrytning och uppbyggnad av benvävnad vilket leder till att skelettet blir allt skörare och risken för benbrott av olika slag ökar. Risken att drabbas ökar med stigande ålder och ingenstans i världen är frakturer till följd av osteoporos vanligare än i Skandinavien. I Sverige beräknas livstidsrisken för att drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur till 50 procent för kvinnor och 25 procent för män. Varje år inträffar mellan 80 000 och 90 000 frakturer till följd av osteoporos. Vanliga lokalisationer för frakturer (benbrott) orsakade av osteoporos är överarm, handled, kotor, höft och bäcken.
Man skiljer på primär och sekundär osteoporos. Primär osteoporos beror i första hand på åldersförändringar och livsstilsfaktorer, medan sekundär osteoporos orsakas av en underliggande sjukdom eller läkemedelsbehandling.
Att skelettet blir skörare med stigande ålder är ofrånkomligt, men utvecklingen kan bromsas och det finns effetiva åtgärder för att minska risken för frakturer.
Något tekniskt uttryckt definieras osteoporos som en systemisk skelettsjukdom kännetecknad av låg bentäthet, BMD (BMD = Bone Mineral Density) och mikrostrukturell försvagning av benvävnaden.
Sjukdomen kan sägas orsakas av en obalans i den helt naturliga skelettomsättningen – nedbrytningen respektive återuppbyggnaden av benvävnad. Benvävnaden omvandlas kontinuerligt genom livet. Under barn- och ungdomsåren är skelettet under uppbyggnad och uppemot nio av tio flickor uppnår sin maximala benmassa, ofta kallat peak bone mass, vid 18 års ålder. Motsvarande för pojkar sker vid 20 års ålder, men i vissa fall kan det dröja upp till 25–30-årsåldern innan skelettet nått sin största styrka och högsta densitet. Därefter sker en årlig minskning av bentätheten. Hos kvinnor accelererar denna minskning till 1–2 procent efter klimakteriet. Efter 65-årsåldern syns inga skillnader mellan kvinnors och mäns förlust av bentäthet.
Ungefär tio procent av skelettet omsätts på ett år hos en frisk vuxen person. Detta sker genom att en viss typ av celler, så kallade osteoklaster, bryter ner benvävnad medan en annan typ av celler, osteoblaster, bygger upp den igen. Om bennedbrytningen sker i högre takt än uppbyggnaden kommer skelettet så småningom att bli så skört att risken för frakturer ökar – även spontant utan egentlig anledning eller vid lättare påfrestning i vardagliga situationer.
Man skiljer på primär och sekundär osteoporos. Till primär osteoporos räknas benskörhet som är åldersberoende/uppstår efter klimakteriet. Denna typ av osteoporos beror i första hand på ärftliga faktorer och minskad koncentration av könshormoner, framför allt östrogen. I vissa fall spelar även minskad bildning av D-vitamin in, liksom minskat upptag av kalcium.
Sekundär osteoporos orsakas av bakomliggande sjukdom, till exempel myelom och kroniska inflammatoriska sjukdomar, eller läkemedelsbehandling. Till de läkemedel som kan utlösa sekundär osteoporos hör bland annat långvarig behandling med kortisontabletter eller heparin.
I den här filmen möter vi läkaren Mattias Lorentzon och Birgitta Johansson som själv är drabbad. De vittnar båda om vikten av tidig diagnos och behandling så att risken för ytterligare benbrott kan minimeras.
Här finns mer information om osteoporos/ benskörhet.
Osteoporos – en dold folksjukdom: En broschyr för dig som har osteoporos och för dina närstående.